Tyger är ett utmärkt sätt att bevara civilisationen, och stickning, som ett folkhantverk, kan spåras tillbaka till antiken. Bibeln nämner vävning mer än en gång. När Jesus spikades på korset bar han en sömlös stickad mantel, vilket tyder på att det fanns sömlösa kläder för två tusen år sedan.
Charmen med stickning ligger inte bara i de många myterna och legenderna som omger den, utan också i dess lättillgängliga och populära dragningskraft. Berättelserna om stickning är fascinerande. Till exempel använde spanska kyrkomedlemmar på Isle of Faire i Skottland, ombord på den spanska Armada (flotta som skickades av kung Filip II av Spanien för att erövra England 1588), lokala växtfärgämnen för att färga ull och sticka den, vilket skapade Fair Isle-mönstret (Figur 1-1), som fortfarande används i stor utsträckning idag. Aranmönstret har å andra sidan en historia på tusentals år; för två tusen år sedan bar fiskare i Galileen Aran-mönstrade stickade mössor.
Stickningens utbredda popularitet speglar dess roll som ett genuint folkhantverk i dess spridning. Detta hantverk använder verktyg som sträcker sig från enkla pinnar, träföremål, ben och till och med långa, hårda piggsvinspennor.
De tidigaste stickade tygerna skapades med hjälp av lappnings- eller sömnadstekniker, med en kort ullsträng trädd genom varje ögla. Denna teknik dök först upp i stenålderns Schweiz och har gått i arv till våra dagar, från enkla tyger till de skandinaviska vinterhandskarna med ett finger (tummen är åtskild och de andra fyra fingrarna är sammanfogade; lokalt kända som wrap-around handskar (Figur 1-2)). Det sägs att det bästa garnet för att väva dessa handskar bör ha mycket långa fibrer och spinnas individuellt, så att det resulterande garnet kan tvinnas och lindas utan uppenbara knutar. Wrap-around handskar är komplexa och tidskrävande, men de är väldigt varma, bekväma och hållbara. Om man tittar noga kan man se att en enda tråd går genom varje ögla och dras åt.

